My Life In the U.S.

Idag var det sista dagen i skolan innan lovet, det är fredag och allt är frid och fröjd. Kommer hem, ser ett litet grönt paket, ser lite bekant ut och så ser jag postenmärket och hela jag blir en enda stor glädjeboll. Tar upp paketet och inser direkt pga av handstilen att det är från en viss Amelie Liedberg. Jag sliter upp det och ut flyger geisha, wiihoo börjar bra. Sen hittar jag ett litet paket och sex stycken brev med mina favoritnamn. Jag får en liten glädjetår i ögat och går in i mitt rum och börjar läsa alla fina brev. Jag skratta, grät och bara njöt av att få ha en liten bit av er alla i mina händer. Jag läste breven om och om igen och sen såg jag paketet, öppnade det långsamt och försökte gissa vad det var, men hade ingen aning. Min nyfikenhet tog över och jag öppnade upp det fort som fasen. Det var det bästa armbandet, jag bara tittade på det en tår kom och ännu en sen övergick det till två små vattenfall från ögonen. Min värdmamma kommer in och jag visar henne vad jag fått, och hon börjar gråta. Hon förstår inte svenska ett dugg men tyckte det var så fint. Så där satt vi på mitt rum och grät och pratade om vänner och hur mycket glädje och kärlek man får utav dem.

Det var helt klart den bästa presenten jag fått, för det är så JAG. Jag kommer bära det hela mitt liv. Ni som är mina trogna läsare kommer kanske ihåg att jag skrev om matten, att jag aldrig skulle ge upp. Min pappa har alltid sagt till mig, do never ever give up. Så det har blivit mitt motto och det är det jag går efter och det är det som gör mig starkare för varje dag. Never ever give up stod det på mitt armband och det fick mig bara att inse hur väl ni känner mig och hur mycket ni betyder för mig. Ni är de bästa vännerna man kan ha, även om jag inte ser eller pratar med er varje dag vet jag att jag alltid har er där, jag är så lyckligt lottad. TUSEN TACK, jag älskar er Amelie Liedberg, Lovisa Håkansson, Filip Nyström, Amanda Ternblad, Josephine Strömland och Jenny Sorsa, ni är bäst.